31 Dec

23:01

Få sidor i en tänkt roman

0kommentarer
Jag ogillar känslan av att inte veta, att veta att där är något fel men bli nekad ett svar. En fråga med svar så tvetydiga att de skapar mer kaos & förvirring än klarhet. Att gång på gång ha en magkänsla som bara skriker att detta är fel går mig på nerverna. Tankarna för dig långt ifrån mig & jag undrar ständigt vad det är du tänker på men jag får inga svar. Frågetecken läggs på hög, utropsteckena blir färre & färre & jag vet snart inte vad jag ska ta mig till.
 
Jag försöker, verkligen försöker att få en klarhet i denna omtöckna situation men allting blir istället bara värre. Vill inte planera morgondagen, jag vill tar den som den kommer. Jag har gått ner mig i skiten, det märks & framförallt syns. Folk frågar om jag mår bra, nej det gör jag inte. Jag mår inte bra, kroppen mår inte bra & psyket håller på att bryta ihop. Jag ljuger & säger att det inte är någon fara, att allt är bra när det är så långt ifrån bra som möjligt.
 
Om jag börjar meningen så vet jag med mig av erfarenhet att allting kommer braka ihop. Jag har varit där en gång innan & jag vill verkligen inte dit igen. Har lösningar på problemen som jag bär men man är inte en i ett förhållande, man måste vara två. För tillfället står jag ensam, för utan svar från dig vet jag inte längre vart vi står. Är det ett vi eller är det jag ensam som står där?
 
Jag vet att jag inte är så bra på att prata om mina känslor, du vet varför för jag har förklarat det. Har berättat alla mina hemligheter för jag vill inte dölja något för dig. Har klätt av mig naken & blottat mig för att du ska få veta vem jag verkligen är, att jag inte har något att dölja. För jag trivs med dig & vill inte bygga upp något på falskhet. Vill att det ska vara äkta & att du ska tycka om mig för den jag är & inte för den du tror jag är.
 
Du förstår inte hur jobbigt det var att blottlägga hela mitt förflutna. Att berätta alla mina hemligheter som inte många känner till. Det är ingen människa som känner till alla mina hemligheter, alla mina problem som jag haft genom åren, det är bara du. Nu står vi som främlingar inför varandra & jag frågar mig själv om det verkligen var så klokt av mig att handla som jag gjorde.
 
Jag lyssnade för mycket på vad mitt hjärta ville ha sagt & tänkte inte på vad konsekvenserna kunde bli. Nu står jag här, ett vägskäl där jag inte har någon kompass som säger vilken väg som är smartast att gå. Ska jag lyssna på mitt hjärta eller på hjärnan som ständigt för krig  mot varandra? Ska jag vara ärlig mot mig själv & rannsaka om detta är något jag vill ge mig in i?
 
Jag trodde inte det skulle bli såhär... men början & nu är två olika sidor på ett ark. Den ena vit som bomull & den andra grå som åskmolnen. För det är med tårar i ögonen som jag inser att om du inte vill så har vi ingen chans till något. Vet inte vad det är som skrämmer dig så, men något är det för det är rädsla & tveksamhet som står skrivet i dina ögon.
 
Jag trodde verkligen inte det skulle kunna sluta såhär, trodde vi bara hade börjat skriva de första bladen i en roman som skulle vara i många fler kapitel...
vardag
Kommentera

17 Dec

23:11

Smärta & strandsatt

0kommentarer
Att sitta fast utan att någon möjlighet att komma bort, rep som strammar åt hårdare ju mer man försöker komma loss. Samtal som började trevande & slutade i gråt, smärtan i rösten var som vassa knivar. Jag klöser mitt hår för jag kan inget göra, jag sitter fast här utan möjlighet till att komma. Vill inget hellre än att sätta mig i bilen & köra men gråten & smärtan skulle snabbt avsluta min färd.
 
Mina ögon är svullna av alla tårar som runnit, min röst är sprucken för smärtan som plågar mig. Hur kunde allt bli så fel när allt var så bra? Där är en historia jag inte känner till, jag väntar tålmodigt på att du ska känna dig redo. Jag kommer inte tvinga, jag kommer få höra den när du känner dig redo för att dela med dig & när jag har gjort mig förtjänt av den. Kommer inte pressa & tjata, jag vet hur jobbigt det är att dela med sig av historia med mörka hemligheter. Vad jag också vet är att en oerhörd stor sten lättar från ens bröst när man väl har sagt den sista meningen. Jag sa min sista mening med gråt, blandad med lättnad för att du äntligen skulle förstå varför jag var som jag var. För min historia förtäljer mycket om varför jag är som jag idag, ett manus som berättar om mig själv.
 
Jag vill så gärna veta din, vill veta varför du är som du är för du är så annorlunda. Du säger den är hemsk, värre än min, vilket gör att gråter ännu mer för min historia är då ingen fin en. Mörkar hemligheter är det värsta jag vet för det spelar ingen roll hur länge man levt med dem, de ställer alltid till det för en. Oavsett om man tillåter det eller ej så skapar dem problem & oreda, allt för att få en på fall.
 
 
vardag
Kommentera

17 Dec

10:14

Nybörjare utan erfarenhet

0kommentarer
Jag är en nybörjare, vet inte riktigt hur detta ska gå till eller hur det ska vara. Vet inte vad jag ska ta mig till, hur ska jag bevisa vad jag känner? Tankarna virvlar runder & försöker desperat få fram svar men löven som faller är så svåra att gripa tag i. Huvudet dunkar & är överhoppad av diverse saker som måste göras, prioriteringar som sliter mig itu. Eftertanke på vad jag egentligen skulle sagt & gjort, att jag skulle prioriterat annorlunda.
 
De säger att livet är en dans på rosor, ett citat som jag använt mig av många gånger men först på senare tid till fullo förstått. Rosen är en vacker blomma utslagen, stjälken är full med vassa taggar & blad som ibland vissnar & dör bort. En perfekt beskrivning på hur livet egentligen är. Det är vackert men inte utan smärta & gråt.
 
Det tar lång tid innan man hittar det man söker, men oftast är tidens väntan en pris på det man får. Att få det man så länge suktat efter är en känsla som inte går att beskriva. När jag tänker på personen tar mitt hjärta ett glädjeskutt & fjärilarna i magen flyger runder i en fart som nästan ger mig svindel. Jag är överlycklig, lyckligare än jag varit på mycket länge. Känslorna jag har i min kropp kan jag inte sätta ord på.
vardag
Kommentera

16 Dec

22:40

Kär för första gången

0kommentarer
Jag avskyr avstånd, avskyr kilometrar, avskyr tiden. Allting avskyr jag som hindrar mig från att komma dit jag allra helst vill vara. En varm famn att krypa ner i tätt intill kroppen som håller min. Läpparna som automatiskt nuddar min panna där vi ligger tillsammans med täcket som skydd mot mörkret. En kropp som får mig att glömma alla problem, läppar som säger godnatt & ögon som lyser upp det dystra. Avskyr det förbannade avståndet & hatar tiden som det tar för mig att ta mig till platsen du befinner dig på.
 
När jag är med dig är jag komplett, jag känner mig levande & full av energi. Du fyller min tillvaror med skratt & kärlek, inte en tråkig sekund finns. Vi kan sitta tätt intill varandra utan att ett ord sägs i timmar, vi kan prata till långt ut på natten om allt mellan himmel & jord. Du har skänkt mig glädje & gjort så att jag uppskattar livet ännu mera. Om jag trodde att jag varit kär innan så kan jag nu konstatera att jag aldrig varit det på riktigt. Du har fått mig att förstå hur förälskelse är, hur början på något nytt kan vara så fantastiskt.
 
För första gången i mitt liv är jag kär. Du får mig att skratta på riktigt, får mig att njuta av livets alla nyanser. Du ger mig kraft att kämpa, ger mig förhoppningar om att vi kanske har en framtid tillsammans. Att vara kär är fullständigt underbart, jag har aldrig haft dessa känslorna förut...
vardag
Kommentera

16 Dec

09:40

Ett lejon av styrka & list

0kommentarer
Det är dags att ta tjuren vid hornen, berätta det som aldrig blivit sagt förut. Det är panik & vemod blandad med stolthet & respekt. Det är allt annat än enkelt att yttra ord som inte är så positiva & som kan tolkas så fel. Finns ingen mening med att tro att det blir enkelt, det är lejonet jag ska möta.
 
Ett lejon fylld med oväntad styrka & list, ett enda felsteg & jag är bokstavligen körd. Att spela spelet har jag med hand blivit bra på, jag har lärt mig av den allra bästa. Stäng inne med känslorna, visa dig inte svag, låt de håna dig men ibland måste man visa vem man är. Det är allt annat än enkelt & jag önskar att jag hade befunnit mig någonannanstans än just här.
 
Jag är rädd för kritiken & de hånfulla kommentarerna, påhopp som saknar grund för jag är samma person. Har aldrig försökt låtsas vara något jag inte är, jag har varit ärlig mot mig själv... för det mesta. Vet med mig, hur tufft det än är att medge det, att även det svåra & tragiska som skapar så mycket kaos hos varje enskild individ är en ingrediens för hur den personen är som människa. Det är en läxa jag fick lära mig på den hårda vägen & sedan den dagen har jag alltid, oavsett hur jobbigt & känslomässigt det varit varit fullkomligt ärlig mot mig själv & den jag är som person.
 
En del höjer på ögonbrynen när de ser mig, en del skrattar bakom min rygg när de lärt känna mig. Jag kan inte göra så mycket åt saken för jag kommer aldrig ändra mig som person. Oavsett vad folk tycker & anser om mig & mitt liv är det i slutändan mitt egna. Jag lever mitt liv på det sätt som jag anser skänker mig mest glädje & sinnesro, jag lever inte för någon annan.
 
Om folk är nyfikna & ställer frågor är det upp till dem, om jag är beredd att svara på frågorna är upp till mig. Vissa av de påstående & frågor som människor i omgivningen kommer med är ibland alltför privata för att jag ska vilja dela med mig av svaren så lättvindigt. När jag är redo & litar på dig, först då kommer du få svar. Att så lätt dela ut minnen & erfarenheter om ens liv är inget jag är för. En dag kan vän bli ovän, man vet aldrig vad dem gör med dina erfarenheter som du berättat i förtroende.
 
Idag är det min tur att ta en tjur vid hornen, att försöka få han att förstå att jag är jag & det enda jag vill är att vara lycklig på mina villkor...
vardag
Kommentera

15 Dec

22:56

Känslomässig storm av virrvarr

0kommentarer
Det är allt annat än enkelt att tänka klart när huvudet ständigt målar upp bilder. Fantasibilder som går mig på nerverna men samtidigt sprider en pirrande känsla genom hela kroppen. Det är som en nagel i ögat när jag ser andra gå hand i hand medans jag själv får vandra ensam.
 
Jag är inte avundsjuk av mig till naturen, inte heller sällskapssjuk men på senare tid har jag utvecklat båda. Det är ett irriterande moment att ständigt tänka på negativa saker när där inte finns något negativt. Uppmålade bilder av hjärnans mörka vrå i ett försök att få mig ur balans.
 
Jag försöker nonchalera det men allt som sägs granska jag ner till minsta detalj. Min värld är upp & ner, det som jag trodde var okej är inte okej. Samtidigt som jag är obeskrivligt lycklig blir jag alltmer olycklig. En blandad kombination som är den rätta benämningen på min känslomässiga storm. Det virvlar & blåser, solsken & gråmulet.
 
 
Mobil
Kommentera

15 Dec

14:05

Maktlös inför lusten

0kommentarer
Känslan att stå maktlös inför ett faktum man helst hade varit utan. Att ofrivilligt få ett samtal som sätter igång hela kroppen & ingenting kan släcka begäret som stegras. Ständigt en kamp mot klockan & tillfällen som kommer alltför sällan. Galenskap & idioti kommer automatiskt ut i full blom med konsekvenser.
 
Galenskapen skapar kaos & oreda medans idiotin ger en konsekvenser som man helst varit utan. Följderna är inte lika behagliga som handlingen men ändå så sätter de kroppen i brann. Blodet pumpar runt i kroppen som kokande lava från ett fruktansvärt vulkanutbrott.
 
Försöker stå emot lustens käftar men både kropp & hjärna motarbeta sinnet. Det är en våldsam kamp som utspelar sig & jag vet med mig att jag kommer gå förlorande ur striden, just för att jag vill. Det är en känslomässig berg&dalbana som ger mig mardrömmar om nätterna. Frågetecken som jag vill rätta ut till utropstecken finns ständigt i beredskap. Hjärnan hittar monstren som sätter igång tankeverksamheten på ett avskyvärt sätt & inget jag gör kan hindra dem från att slita i min kropp.
 
Andra tillfällen är det guld & gröna skogar. Utropstecken finns överallt & ingenting kan buckla till dem till frågetecken. Jag är säker som berget, lika stabilt & vindfast utan några som helst tvivel. Ingenting kan rubba mig ur min position, jag står stark emot all kritik & sarkasm.
 
 
vardag
Kommentera

15 Dec

09:44

Det sanna ansiktet

0kommentarer
Vardagen försöker rulla på i stadig takt, i vanlig ordning som det alltid har gjort. Vid bordet i köket med den sedvanliga koppen kaffé vid sidan om mig är tankarna i uppror. Utanför yr snön omkring, ett spel där det vita ska ta över så mycket som möjligt.
 
Valen är inte svåra, det är att sätta handlingarna i verket som är det tuffa. Att bestämma sig för något & att sedan hålla sig till det, se till att få det gjort. Jag är bra på att tänka men mindre bra på att göra det som måste. När det närmar sig handling blir jag rädd, en kanin som springer iväg & försöker hitta närmsta hål ner i marken för att darrande gömma sig från andras dömmande blickar.
 
De där dömmande blickarna finns egentligen inte, ren inbillning i ett försök att skydda mig själv från något som inte finns. Jag vet inte vad som är bäst för mig, jag låtsas inte veta om vad som är bäst för mig. Det är lättare att tänka på andra än på sig själv, det ger mig mera tillfredsställelse.
 
Att ständigt springa runder med en glasartad blick i ett försök att stoppa tårar som då & då hotar att tränga upp är en känslomässig strid. Vissa gånger vet jag inte varför jag vill gråta, ibland vet jag men för det mesta vill jag bara gråta ut min smärta. När jag har samlat alla förolämpningar & sårande ord & det börjar bli fullt i kroppen måste jag göra mig av med dem... enklaste sättet genom att gråta.
 
Men just nu är jag som snön där ute. Jag yr omkring utan handling eller plan, ett desperat försök till att få människor att förstå vem jag verkligen är.
vardag
Kommentera

15 Dec

01:18

Ett svarthål utan grund

0kommentarer
Jag försöker blicka framåt, inte vända mig bort från sanningen. Sanningen om vem jag är, hur jag är som person. Får inte vända mig om & börja backa, det är framåt jag ska. Försöker välja rätt stig men ständigt är där otrevliga tankar som försöker stjäla min uppmärksamhet. Där är så mycket mer som är viktigt, tankemonstrena skapar oreda & kaos & ibland är det fullkomligt omöjligt att reda ut nystan.
 
Problem till höger & vänster, val som ska göras, sanning som ska förtäljas & samtidigt måste jag stå stark & inte vika undan en tum. Ibland lyckas jag, ibland misslyckas jag, ibland står jag som en dövstum utan handlingsplan. Tro mig, jag försöker men ibland kan jag inte uppbåda kraft & energi för att få det att klaffa.
 
Många gånger har jag försökt att bevisa vem jag är. När orden ska lämna mina läppar är där inget annat än luft som kommer. Handlingar & försök till en vettig diskussion är meningslöst när det kommer till kritan. Jag vet i djupet av mitt hjärta att du vet sanningen men att du blundar för vem jag är. Ett futtigt försök till att inbilla dig att jag är som du. Hull & hår trogen dig genom eld & vatten utan ifrågasättande & frågor.
 
Flertalet gånger har jag undrat & funderat, tänkt & klurat men jag kommer inte fram till någon slutsats. Det är ett matematiskt problem med en sån svår ekvation att jag tappar bort mig redan vid första siffran. Konfundersam som ett levande frågetecken ställer jag samma fråga om & om igen- känner du mig ens?
 
Ibland känns det som du ryggar undan för den jag är. Att jag vore en sjukling bortom räddning.

Jag vill bara att du accepterar mig för den jag är. Jag är samma person, jag har aldrig försökt låtsas vara något jag inte är.
Kommentera