Makiia

Att sitta fast utan att någon möjlighet att komma bort, rep som strammar åt hårdare ju mer man försöker komma loss. Samtal som började trevande & slutade i gråt, smärtan i rösten var som vassa knivar. Jag klöser mitt hår för jag kan inget göra, jag sitter fast här utan möjlighet till att komma. Vill inget hellre än att sätta mig i bilen & köra men gråten & smärtan skulle snabbt avsluta min färd.

 

Mina ögon är svullna av alla tårar som runnit, min röst är sprucken för smärtan som plågar mig. Hur kunde allt bli så fel när allt var så bra? Där är en historia jag inte känner till, jag väntar tålmodigt på att du ska känna dig redo. Jag kommer inte tvinga, jag kommer få höra den när du känner dig redo för att dela med dig & när jag har gjort mig förtjänt av den. Kommer inte pressa & tjata, jag vet hur jobbigt det är att dela med sig av historia med mörka hemligheter. Vad jag också vet är att en oerhörd stor sten lättar från ens bröst när man väl har sagt den sista meningen. Jag sa min sista mening med gråt, blandad med lättnad för att du äntligen skulle förstå varför jag var som jag var. För min historia förtäljer mycket om varför jag är som jag idag, ett manus som berättar om mig själv.

 

Jag vill så gärna veta din, vill veta varför du är som du är för du är så annorlunda. Du säger den är hemsk, värre än min, vilket gör att gråter ännu mer för min historia är då ingen fin en. Mörkar hemligheter är det värsta jag vet för det spelar ingen roll hur länge man levt med dem, de ställer alltid till det för en. Oavsett om man tillåter det eller ej så skapar dem problem & oreda, allt för att få en på fall.