Det är allt annat än enkelt att tänka klart när huvudet ständigt målar upp bilder. Fantasibilder som går mig på nerverna men samtidigt sprider en pirrande känsla genom hela kroppen. Det är som en nagel i ögat när jag ser andra gå hand i hand medans jag själv får vandra ensam.
Jag är inte avundsjuk av mig till naturen, inte heller sällskapssjuk men på senare tid har jag utvecklat båda. Det är ett irriterande moment att ständigt tänka på negativa saker när där inte finns något negativt. Uppmålade bilder av hjärnans mörka vrå i ett försök att få mig ur balans.
Jag försöker nonchalera det men allt som sägs granska jag ner till minsta detalj. Min värld är upp & ner, det som jag trodde var okej är inte okej. Samtidigt som jag är obeskrivligt lycklig blir jag alltmer olycklig. En blandad kombination som är den rätta benämningen på min känslomässiga storm. Det virvlar & blåser, solsken & gråmulet.
