Ett svarthål utan grund
0kommentarer
Jag försöker blicka framåt, inte vända mig bort från sanningen. Sanningen om vem jag är, hur jag är som person. Får inte vända mig om & börja backa, det är framåt jag ska. Försöker välja rätt stig men ständigt är där otrevliga tankar som försöker stjäla min uppmärksamhet. Där är så mycket mer som är viktigt, tankemonstrena skapar oreda & kaos & ibland är det fullkomligt omöjligt att reda ut nystan.
Problem till höger & vänster, val som ska göras, sanning som ska förtäljas & samtidigt måste jag stå stark & inte vika undan en tum. Ibland lyckas jag, ibland misslyckas jag, ibland står jag som en dövstum utan handlingsplan. Tro mig, jag försöker men ibland kan jag inte uppbåda kraft & energi för att få det att klaffa.
Många gånger har jag försökt att bevisa vem jag är. När orden ska lämna mina läppar är där inget annat än luft som kommer. Handlingar & försök till en vettig diskussion är meningslöst när det kommer till kritan. Jag vet i djupet av mitt hjärta att du vet sanningen men att du blundar för vem jag är. Ett futtigt försök till att inbilla dig att jag är som du. Hull & hår trogen dig genom eld & vatten utan ifrågasättande & frågor.
Flertalet gånger har jag undrat & funderat, tänkt & klurat men jag kommer inte fram till någon slutsats. Det är ett matematiskt problem med en sån svår ekvation att jag tappar bort mig redan vid första siffran. Konfundersam som ett levande frågetecken ställer jag samma fråga om & om igen- känner du mig ens?
Ibland känns det som du ryggar undan för den jag är. Att jag vore en sjukling bortom räddning.
Jag vill bara att du accepterar mig för den jag är. Jag är samma person, jag har aldrig försökt låtsas vara något jag inte är.
Kommentera