Det sanna ansiktet
0kommentarer
Vardagen försöker rulla på i stadig takt, i vanlig ordning som det alltid har gjort. Vid bordet i köket med den sedvanliga koppen kaffé vid sidan om mig är tankarna i uppror. Utanför yr snön omkring, ett spel där det vita ska ta över så mycket som möjligt.
Valen är inte svåra, det är att sätta handlingarna i verket som är det tuffa. Att bestämma sig för något & att sedan hålla sig till det, se till att få det gjort. Jag är bra på att tänka men mindre bra på att göra det som måste. När det närmar sig handling blir jag rädd, en kanin som springer iväg & försöker hitta närmsta hål ner i marken för att darrande gömma sig från andras dömmande blickar.
De där dömmande blickarna finns egentligen inte, ren inbillning i ett försök att skydda mig själv från något som inte finns. Jag vet inte vad som är bäst för mig, jag låtsas inte veta om vad som är bäst för mig. Det är lättare att tänka på andra än på sig själv, det ger mig mera tillfredsställelse.
Att ständigt springa runder med en glasartad blick i ett försök att stoppa tårar som då & då hotar att tränga upp är en känslomässig strid. Vissa gånger vet jag inte varför jag vill gråta, ibland vet jag men för det mesta vill jag bara gråta ut min smärta. När jag har samlat alla förolämpningar & sårande ord & det börjar bli fullt i kroppen måste jag göra mig av med dem... enklaste sättet genom att gråta.
Men just nu är jag som snön där ute. Jag yr omkring utan handling eller plan, ett desperat försök till att få människor att förstå vem jag verkligen är.
Kommentera