Få sidor i en tänkt roman
0kommentarer
Jag ogillar känslan av att inte veta, att veta att där är något fel men bli nekad ett svar. En fråga med svar så tvetydiga att de skapar mer kaos & förvirring än klarhet. Att gång på gång ha en magkänsla som bara skriker att detta är fel går mig på nerverna. Tankarna för dig långt ifrån mig & jag undrar ständigt vad det är du tänker på men jag får inga svar. Frågetecken läggs på hög, utropsteckena blir färre & färre & jag vet snart inte vad jag ska ta mig till.
Jag försöker, verkligen försöker att få en klarhet i denna omtöckna situation men allting blir istället bara värre. Vill inte planera morgondagen, jag vill tar den som den kommer. Jag har gått ner mig i skiten, det märks & framförallt syns. Folk frågar om jag mår bra, nej det gör jag inte. Jag mår inte bra, kroppen mår inte bra & psyket håller på att bryta ihop. Jag ljuger & säger att det inte är någon fara, att allt är bra när det är så långt ifrån bra som möjligt.
Om jag börjar meningen så vet jag med mig av erfarenhet att allting kommer braka ihop. Jag har varit där en gång innan & jag vill verkligen inte dit igen. Har lösningar på problemen som jag bär men man är inte en i ett förhållande, man måste vara två. För tillfället står jag ensam, för utan svar från dig vet jag inte längre vart vi står. Är det ett vi eller är det jag ensam som står där?
Jag vet att jag inte är så bra på att prata om mina känslor, du vet varför för jag har förklarat det. Har berättat alla mina hemligheter för jag vill inte dölja något för dig. Har klätt av mig naken & blottat mig för att du ska få veta vem jag verkligen är, att jag inte har något att dölja. För jag trivs med dig & vill inte bygga upp något på falskhet. Vill att det ska vara äkta & att du ska tycka om mig för den jag är & inte för den du tror jag är.
Du förstår inte hur jobbigt det var att blottlägga hela mitt förflutna. Att berätta alla mina hemligheter som inte många känner till. Det är ingen människa som känner till alla mina hemligheter, alla mina problem som jag haft genom åren, det är bara du. Nu står vi som främlingar inför varandra & jag frågar mig själv om det verkligen var så klokt av mig att handla som jag gjorde.
Jag lyssnade för mycket på vad mitt hjärta ville ha sagt & tänkte inte på vad konsekvenserna kunde bli. Nu står jag här, ett vägskäl där jag inte har någon kompass som säger vilken väg som är smartast att gå. Ska jag lyssna på mitt hjärta eller på hjärnan som ständigt för krig mot varandra? Ska jag vara ärlig mot mig själv & rannsaka om detta är något jag vill ge mig in i?
Jag trodde inte det skulle bli såhär... men början & nu är två olika sidor på ett ark. Den ena vit som bomull & den andra grå som åskmolnen. För det är med tårar i ögonen som jag inser att om du inte vill så har vi ingen chans till något. Vet inte vad det är som skrämmer dig så, men något är det för det är rädsla & tveksamhet som står skrivet i dina ögon.
Jag trodde verkligen inte det skulle kunna sluta såhär, trodde vi bara hade börjat skriva de första bladen i en roman som skulle vara i många fler kapitel...
Kommentera