Don't judge me
0kommentarer
Det finns vissa saker som jag stör mig lite mer på än annat. Några av dem sakerna är personer som har attityden- störst,bäst & vackrast. De är oftast arroganta & rentav elaka i sin behandling av medmänniskar & visar ingen sympati. Jag hade velat ta alla dessa människor & ruska om dem riktigt ordentligt hårt, få dem att förstå hur mycket deras attityd skadar & orsaka smärta för deras omgivning.
Sen är det människor som dömer utan underlag. Sådana som vid en enda blick kan göra ett sådant dumt uttalande som- det där är en riktig bitch! Jaha, men känner du människan i fråga eller du tycker hon ser ut som det? Man kan ju inte springa omkring & dömma människor som du inte ens känner än mindre träffat bara för att du har olika fack på människor. Vart går gränsen för människors dumhet?
Jag kan villigt erkänna att ja, jag har dömt människor som jag inte känner men som jag sen lärt känna. Då har jag oftast gjort en helomvändning om min uppfattning om dem & varit irriterad på mig själv för att jag haft förutfattade meningar. Nuförtiden har jag inte förutfattade meningar om folk, jag dömer dem inte efter klädstil osv, inte när jag själv tänker på det. Ibland far det genom huvudet en tanke om att en person verkar vara en bitch men för den delen har jag inte antagit att hon verkligen är det, eller han för den delen!
Jag vet folk som haft förutfattade meningar om mig, helt tvärtemot hur jag verkligen är som person. Ett exempel:
Mamma kommer hem från frisören efter att ha varit & gjort vid sitt hår. Hon säger att hon & frisören pratat lite om allt möjligt & helt plötsligt kommit in på ämnet barn. Jag & min syster är som natt & dag, inte lika på något sätt i våran personlighet. Min syster var rebellisk när hon var yngre, hon befann sig i trotsåldern i princip ända fram tills för ett eller två år sen. (Som tur är har hon förändrats radikalt & är inte alls lik sig själv när hon var yngre) Jag var alltid den tystalåtna & lugna personen som aldrig gjorde något för att få uppmärksamhet. Frisören hade då kommit med antydningar om att jag ska ha varit en riktig satunge, ställt till med besvär, druckit huvudet av mig var helg & varit ett riktigt problem barn med andra ord. Mamma hade då börjat skratta för att frisören hade fått allt om bakfoten. Jag har alltid varit den som hjälpt till hemma, har mamma bett mig om något har jag gjort det utan en massa suckar & stönande, jag har med andra ord varit mammas "lilla flicka". Frisören hade då höjt lite på ögonbrynen när mamma hade berättat detta, mamma berättade sen att det var min syster som var allt det hon beskrivet innan då (bortsett från en del av sakerna kom hon väldigt nära sanningen).
Jag förstår hur hon kunde höja på ögonbrynen & verkligen undra om det var så det låg till. Jag har en läppring, en septum (för er som inte vet vad det är, en "tjurring) & har hela sex tatueringar varav vissa är synlig. P.g.a detta hade hon tagit för givet att det var jag som var problembarnet & som var den jobbiga under hela uppväxten, just för att jag hade piercingar & tatueringar. Vad skulle jag säga, jag skrattade så jag grät när mamma berättade detta!
Om jag & mamma är iväg & åker tåg/buss & där kommer en äldre & där inte finns plats, givetvis reser jag mig upp & erbjuder min plats till den som behöver den mer. Jag ler alltid åt det chockade uttrycket i ansiktet på den behövande när dem stammande tackar & kollar både en & två gånger när dem ser mina tatueringar & piercingar.
Sen är det människor som dömer utan underlag. Sådana som vid en enda blick kan göra ett sådant dumt uttalande som- det där är en riktig bitch! Jaha, men känner du människan i fråga eller du tycker hon ser ut som det? Man kan ju inte springa omkring & dömma människor som du inte ens känner än mindre träffat bara för att du har olika fack på människor. Vart går gränsen för människors dumhet?
Jag kan villigt erkänna att ja, jag har dömt människor som jag inte känner men som jag sen lärt känna. Då har jag oftast gjort en helomvändning om min uppfattning om dem & varit irriterad på mig själv för att jag haft förutfattade meningar. Nuförtiden har jag inte förutfattade meningar om folk, jag dömer dem inte efter klädstil osv, inte när jag själv tänker på det. Ibland far det genom huvudet en tanke om att en person verkar vara en bitch men för den delen har jag inte antagit att hon verkligen är det, eller han för den delen!
Jag vet folk som haft förutfattade meningar om mig, helt tvärtemot hur jag verkligen är som person. Ett exempel:
Mamma kommer hem från frisören efter att ha varit & gjort vid sitt hår. Hon säger att hon & frisören pratat lite om allt möjligt & helt plötsligt kommit in på ämnet barn. Jag & min syster är som natt & dag, inte lika på något sätt i våran personlighet. Min syster var rebellisk när hon var yngre, hon befann sig i trotsåldern i princip ända fram tills för ett eller två år sen. (Som tur är har hon förändrats radikalt & är inte alls lik sig själv när hon var yngre) Jag var alltid den tystalåtna & lugna personen som aldrig gjorde något för att få uppmärksamhet. Frisören hade då kommit med antydningar om att jag ska ha varit en riktig satunge, ställt till med besvär, druckit huvudet av mig var helg & varit ett riktigt problem barn med andra ord. Mamma hade då börjat skratta för att frisören hade fått allt om bakfoten. Jag har alltid varit den som hjälpt till hemma, har mamma bett mig om något har jag gjort det utan en massa suckar & stönande, jag har med andra ord varit mammas "lilla flicka". Frisören hade då höjt lite på ögonbrynen när mamma hade berättat detta, mamma berättade sen att det var min syster som var allt det hon beskrivet innan då (bortsett från en del av sakerna kom hon väldigt nära sanningen).
Jag förstår hur hon kunde höja på ögonbrynen & verkligen undra om det var så det låg till. Jag har en läppring, en septum (för er som inte vet vad det är, en "tjurring) & har hela sex tatueringar varav vissa är synlig. P.g.a detta hade hon tagit för givet att det var jag som var problembarnet & som var den jobbiga under hela uppväxten, just för att jag hade piercingar & tatueringar. Vad skulle jag säga, jag skrattade så jag grät när mamma berättade detta!
Om jag & mamma är iväg & åker tåg/buss & där kommer en äldre & där inte finns plats, givetvis reser jag mig upp & erbjuder min plats till den som behöver den mer. Jag ler alltid åt det chockade uttrycket i ansiktet på den behövande när dem stammande tackar & kollar både en & två gånger när dem ser mina tatueringar & piercingar.
Kommentera