Makiia

När jag var liten tjatade jag på mamma så att hennes öron blödde om hur mycket jag ville bo på landet. Jag ville, jag ville & hur mycket mamma än argumenterade med mig så ville jag bara bo på landet. Mammas argument var i stil med att alla dina kompisar kommer vara långt ifrån, tro inte att pappa & jag kör dig, du kommer inte ha så många vänner här ute, det är betydligt mer jobb än du tror & all världens ursäkter man kunde hitta på. För sanningen att säga, vilken unge på sju, åtta år vill bosätta sig i skogen utan förbindelse in till sina vänner bara för att få bo på landet? Jag ville det, syster var inte sen med att hjälpa mig tjata på stackars mamma (det var verkligen synd om henne för det var en stor uppoffring hon gjorde för mig & syster...). Till sist köpte vi en gård, förvisso behövdes den renoveras från topp till tå, men jag var så överlycklig att jag inte brydde mig ett dyft. Vi hade en bondgård, inom något år skulle vi också bo där! Vilken känsla, jag var så lycklig att jag hade kunnat flyga. Därefter köpte vi granngården också när den blev till salu, vi blev aningen lurade för även denna gård behövdes renoveras innan man kunde bo där...

Allting gick bra till en början men sen gick det bara utför. Nåväl, jag fick leva min dröm i någon månad & sen slogs den brutalt i bitar. Brutalt, smärtsamt & upprivet. Det finns inget jag vill hellre än att leva min dröm igen. Drömmen att bo på landet med djur omkring mig. Någongång ska jag fixa det, själv eller med någon annans hjälp men ut på landet ska jag!



Vi kom en bra bit på vägen.. men inte tillräckligt.